Jag gör något av det roligaste jag någonsin har gjort!
Jag börjar lära mig ett nytt språk, det är det ända jag lär mig i skola. Det är inget språk som man kan prata med, eller som man kan åka till ett annat land och sen prata med folk.
Utan jag lär mig TECKENSPRÅK!!
Jag har teckenspråk mån, ons, tor från halv 9-2 och på fredagar halv 9-20 i 12, så det är mycket jag lär mig och träffar på det ofta med! Sen har jag 3 stycken döva lärare, så fatta det är lite krångligt att förstå vad lärare säger och hur man ska svara tillbaka! Men det är kul, för då måste man teckna och då får man in flytet i det!!

Hur jag blev intresserad och varför jag vill just lära mig det språket?
Jag har inga släktingar som är döva, så jag möter det inte i vardagen.
Men jag gick en kurs på sista året på gymnasister för att lära mig teckenspråk, men lärande mig inte mycket (det jag lärde mig under den veckan, det har jag lärt mig under dom här 3,5 veckan!!
Sen tycker jag det språket är intressant, det är inte så många som kan språket och det behövs mer som kan teckenspråk och kunna hjälpa människor. Och jag vill så gärna kunna hjälpa människor, så dom får det bättre och kan få det lättare i samhället!

Jag går i en liten klass, vi är bara 10 st och har redan kommit många nära och man har roligt hela tiden! Det är en liten och härligt grupp med! Man kan slappna av och vara sig själv med! Alla är roliga och trevliga, man börjar redan kunna slappna av och vet att man kan skoja med folk.
Men det är en i klassen som är lite konstigt, hon drar ner klassen och hon har en sån negativ inställning, hon har redan bestämt sig att hon inte kan och nästan inte vill lära sig. Fast hon verkar spela dum, för när man är själv med henne eller kollar på henne, så verkar hon kunna mer.
Hela klassen har svårt med henne och vet inte riktigt hur man ska göra med henne. Vi pratade om det reda på första veckan, vi kände redan av det då att hin är lite krångligt..
Men tänker inte bry mig om det, jag ska bry mig om mig, för vill lära mig, för jag vill utveckla och bli bättre, vill kunna prata teckenspråk flyttande! Ska bry mig om mig själv, för hon ska inte dra ner mig så jag inte lär mig eller utvecklas!

Sen visste ni att man säger att Örebro är dövas eller teckenspråk huvudskada i EUROPA! Fatta vart stort, och jag har fått chansen att lära mig i Örebro och dom har den bästa utbildningen med!! Överlycklig!

Känns som jag står vid en korsning och vet inte vilket håll jag ska gå, vad jag ska välja eller säga. Känns som vad än jag gör eller säger så kommer det bara bli fel. Om inte annat kommer jag bara må ännu sämre, att jag kommer bara såra mig själv. Eller så kommer jag såra den som betyder mest för mig.

Självförtroende, vad kan man säga on det och hur kan man få det?
Jag har aldrig haft bra självförtroende, har svårt att tycka jag ser bra och är fin.
Jag har alltid varit den kompis är större, varit rundare och haft några större storlekar. Har alltid varit i bakgrunden och att killarna kollar på kompisarna än på mig. För dom var alltid snyggare och smalare.
Så har aldrig tyckte att jag är fin, smal och killarna vill ha.

Jag försöker nu inse att jag är jag och det fins ingen som mig, så försöker in se att jag är fin och jag duger som jag gör.
Försöker inse att jag är smal och jag har en perfekt kropp, men skulle ändå behöva gå ner 5 kilo och blir smalare, för jag ska trivas och må bra.

Mitt självförtroende dra ner mig och gör så jag mår dåligt. Gör så jag inte trivs i mig och gör så sätter upp planer i mitt huvud och bara snurrar runt och blir förvirrad.

Men det bästa är min pojkvän, han får mig alltid mår bra och försöker få mig att må bra och få mig inse att jag är fin som jag är. Han fått mig i vissa period att jag är fin och min kropp är fin! Så skulle aldrig klara mig utan han!!

Mycket har hänt den senaste tiden. Lite vel för mycket kanske.
Min bror har träffat en tjej, nu har flyttat in hos henne och hon är jätte trevlig!
Pappa har träffat sin läkare om ryggen, den har inte läkt som den ska, läkare tror den kommer göra det.
Brosan har börjat tävla igen, så kommer åka ut på tävlingar igen!!
Fick reda på att jag inte kom in på den utbildningen som jag ville, så blev ledsen och besviken. Tappade lusten att plugga och kändes som världen gick under, men fick reda på att jag kom in på teceknspråklinjen istället, togen en vecka innan jag blev glad för det och ville göra det. Men har TACKA JA NU, och är riktigt taggad för det!!!

Jag firade 2 år med min kära pojkvän, vi hade planerat en mysig middag vid sjön, men självklart bröjad jag bli sjuk... Så vi fick planera om, vi fick vara inne istället! Så vi fixade middagen, satte på en film och myste i sängen istället! Blev en bra och mysig dag! Sen var jag sjuk i 4 veckor, hade en förkylning som ville inte försvinna kände som...
Sen viktigaste av allt! Jag tog studenten och gick på balen med världens bästa kavaljer, min kära pojkvän! Hela student veckan var full speckad med saker, var alltid något under dagarna och hela dagarna med!
Men självklart ska man bli sjuk igen, var frisk i en vecka sen kom förkylningen tillbaka med hostan, och det var värre denna gång! Så fick stå ut och jag hade kul ändå fast jag mådde dåligt och magen krampa under studenten, så hade jag kul under dagen och kul med klassen också! Lite jobbigt att lämna vissa och lärarna med, kommer sakna dom!
Så mycket har hänt under senaste veckorna, så det är har varit full fart på olika sätt och mycket kommer fortfarande hända med!

Vissa dagar går det bra, andra dagar inte. Det är som en berg-och-dalbana, ibland är man i topp och bland är man i botten. Kan inte styra över mina känslor. Kan vara glad i ena minuten och nästa stänga ut alls och sen bara gråta...
Vet inte vem jag ska prata med riktigt, känns som alla tror jag mår bra och har bra humör, och fort jag är lite nere så känns det som man ska få skäll, för ska vara glad och ingen förstår att jag sörger än, att jag har förlorat en kompis, en bra kompis med. Ingen fattar det, ingen trodde jag var vän med dig så ingen förstår att jag mår dåligt. Eller 1 gör det, en dom jag kan prata med. För mina vänner sörger med, alla försöker undvika om att prata om det eller om begravning. Ingen vill prata om det, inte för vi saknar dig utan för ingen orkar prata om det. Ser på vännerna att något är fel, och att alla mår dåligt. Fast ingen vet om hur man ska prata eller säga.
Men det är bara ta en dag i taget, försöka gå vidare och hitta något i sitt liv som kan dra tillbaka än. Bara försöka gå igenom allt själv och klara av dagen! Motivera mig att gå till skolan, plugga och tänka på framtiden. Fast är inte lätt, tankarna går alltid tillbaka till dig. Kan inte släppa dig i mina tankar om dig, vill inte heller det. Men vill kunna tänka på dig, utan att bli ledsen och gråta!
Saknar dig!

Jag trodde att tisdagen var en bra dag. Skolan rullade på, efter det skulle jag ha "prov". Min lärare skulle komma och kolla om jag var en bra lärare och hur jag tog hand om en barngrupp och se om jag kunde jobba i det yrket, blev godkänd. Efter åkte jag och köpte semlor, mamma frågade om jag kunde göra det. Fika med familjen.
Jag tyckte det var en bra dag, men det jag inte visste vad du höll på med och vad du skulle göra. Sånt som skulle ändra på min dag och mitt liv.

Onsdag var jag ledig, satt hemma och gjorde inte så mycket. Satt och fixade inbjudningskort till studenten. Då ringer min mobil, en kompis ringer och frågar om vi kan träffas. Hör på henne att det är något allvarligt och sa att det kunde vi göra. Så byte om snabbt för att ta reda på vad som har hänt. Vi träffar på vårt ställe. Det första hon säger att är "Isak har tagit livet av sig, han gjorde det igår kväll. Hoppade framför ett tåg."
Då visste jag vad jag skulle göra, chocken tog över mig och jag vill inte tro på henne. Vill inte tro på att du var borta och hade lämnat oss. Kunde inte förstå att min vän hade valt det ödet.

Vi gick hem till mig, sa det till mamma och sen pratade jag och kompis. Vad som hade hänt, varför han gjorde så och alla minnen med han. Jag klarade inte av att vara hemma, har många minnen med han i mitt rum. Så tog bilen och åkte till Alex. Fattar inte hur jag klarade det.Tiden gick långsamt nu, den nästan kröp fram för mig.
När jag kommer till Alex så möter jag av hans mamma som ger mig en kram och jag bryter ihop, Alex kom med då och anslöt sig. Sen gick vi in i hans rum, då var jag är röra, chocken börjar släppa mer och mer nu. Började fatta att du var borta. Lämnat mig och alla andra. Den dagen grät jag till och från hela dagen, vi åkte hem till mig.

Torsdag skulle jag till skolan, men jag vaknade med migrän för att jag sovit dåligt under natten. Vi var hemma och tog det lugnt, för på eftermiddag skulle jag iväg på din minnesstund. Hade pratade med några och vi skulle träffas där och ta farväl av dig. I kyrkan så var det några mer vänner, och om alla hade suttit kvar så skulle vi ha fullt upp hela kyrkan. Alla som var det kommer sakna dig och älskar dig. Och hade hoppas på att det inte var du som dog den dagen. Hela gänget satt dät tysta, tagna och visste inte vad vi skulle göra. Vi tände ljus för dig. Tänkte på dig. Fick upp minnen med dig. Vi satt där en bra stund. Jag tände ljus för dig och skrev ett brev till dig. När jag skrev så fattade jag inte att jag skrev så mycket till dig. Hoppas du läste mitt brev, att du kan se det.
Gick till platsen, eller plats. Ingen är helt säker på vart det var. Men där många började ställa ljus och blommar. köpte en ros till dig och gick hem och hämtade ett ljus. Sen gick jag till platsen och la blomman och tände ljuset för dig där.

Jag kommer sakna dig Isak, du var en riktigt bra vän. En vän som alltid fick en glad och skratta. En vän med dålig skämt. En vän som är unik och finns bara en av. Ingen kan ersätta dig, ingen kan ta din plats för att du Isak, är unik det finns bara en av dig och om många skulle fråga hur du är så skulle jag ha svårt att svara på den frågan, för om man vill veta hur du är som vän så måste man tyvärr känna dig, det går inte att säga han är så här eller något.
Men kommer aldrig kunna glömma dig. Du följde alltid med mig hem, även det blev en omväg, du följde till och med ända fram till jag kom in på min tomt. Jag och Becca stormade in i ditt hus, tvingade med dig ut. Du var med när jag blev ihop med Alex. Du som en ninja. Du klättrade på skåpen och skulle skrämma oss. Du pratade om dina spel och försökte förklara så gott du kunde så vi kunde förstå. Du hade facepalm när du vart irriterad på när någon inte förstå eller visste vad en sak var, man visste att det ville man inte ha. Du kunde smygg upp på en och gå bakom en ett bra tag och gjorde en konstigt mine med anisktet. Har många minnen med dig och dom kommer stanna kvar i mig.

Vila i fred Isak! Hoppas du har det bra där du är nu och att du har hitta din frid och är lycklig! Du kommer alltid finns kvar i mig och hoppas du kollar på ossoch ser oss!

I mitt liv så har jag gjort många dålig val, både genom säga och göra och inte tänk igenom det först.
Men det bästa valet gjorde jag natten mellan 28-29 april 2012 då jag blev ihop med Alex! Sen den dagen vi blev ihop har mitt liv bättre, på många olika sätt. Jag har utvecklas som människa, sätt när någon är en falsk vän och vem så är riktigt, att jag står på mig själv och vågar mer och bjuda på mig. Och jag vågar säga ifrån när något fel och jag inte tycker om saker!
Men det är bara inte det, han lärde mig att lita på folk och det är okej att vissa känslor! Sen 8:an så hade jag problem att lita pp folk, för många ljög för mig, var falska och lämna mig helt plötsligt. Körde över mig, struntade i mina känslor och vad jag ville. Ofta var det killar som gjorde (drar inte alla över kanten, har riktiga bra killvänner med) så när Alex skulle komma in i mitt liv, så var han på mig, tjatade och ville veta saker om. Han var den första som såg mitt riktiga jag, såg vad jag kände, han såg på något sätt att mådde dåligt och han såg på mig som ingen annan gjorde. Jag gick runt i en "mur" och visade inte mina känslor, för vågade det inte. Men Alex lyckade på något reva min "mur" och gjorde så jag pratade med folk och vågade vissa mina känslor!

Men det är inte bara därför jag är glad för han är min pojkvän, finns ingen bättre känsla att ha någon där vid sin sida hela tiden! Ha någon stt sova med, höra av sig när något är jobbigt, alltid ha någon som hjälper en genom allt och dömer mig inte och acceptera mina sidor och för den jag är! <3
Och sen han kan få mig skratta och bli glad då jag egentligen vill vara ledsen och arg. Då jag känner jag inte kan bli glad eller skratta, så lyckas han det, alltid! Fattar ibland inte hur, men är glad för det även om det kan var jobbigt. Men ingen annan kan det, så är glad att han göra det iallafall! Behöver någon som kan det, det kan räcka med sms, dåligt skämt, kram och bara en blick! Det är därför jag älskar han, och det är bara en del av allt! Men han han gör mig lycklig och glad och har alltid kul när jag med han!
Älskar dig Alex! <3

När känslor bara väller över en och man vet inte vad man ska göra åt den...
Har haft en jobbig känsla i mig, förlsöker att inte tänka på den men den känslan kommer alltid upp igen.
Tog ett tag innan jag kom på vad det var och varför jag kände så, och när jag kom på den så vart jag arg och ledsen på mig själv, vill ha den, vill inte känna den och vägrar att den ska ta över mig!! Den känslan ska inte vinna över mig, aldrig, det har hänt en gång innan och inte igen!
Får försöka kämpa över den känslan, samla mig och tänka på något annat! Inte på det som får mig att må så!
Men jag vet inte ens om jag kommer kunna berätta det för någon utan det ska bli mer kaos! Vet fan inte vad jag ska göra eller säga just nu, känns som jag är fast i en låd och kommer inte ur den! Måste ha den i mig för mig själv och inte berätta för någon, det kommer bli bråk och kaos och jag har äntligen allt underkontroll i mitt liv och koll på vad som händer i mitt liv, så försöka ha det i mig och försöka kontrollera den och ha koll på den!