Önskar att jag hade pengar eller bensin i min bil, så jag kunde åka en sväng. Bara åka. Åka så långt bort och bara vara och inte behöva tänka. Släppa alla problem ett tag och försvinna en stund. Bara vara sig själv. Slippa allas krav och åsikter.
Men satte mig själv i skiten, och själv ska jag ta mig där ifrån. Får lösa allt på det gamla heliga sättet

Hatar den här känslan, hatar att må så här, hatar att inte veta vart man ska.
Just nu går jag som en zombie, bara går och går, tar ett steg i taget och en dag i taget. Bara för att orka med allt, orkar inget. Är skol trött. Vill inte ha något med skolan att göra längre. Orkar inte plugga, orkar inget. Är bara trött, vill bara vara hemma hela dagarna och gömma mig i mitt rum. Den ända jag orkar att vara med och den ända som jag mår bra med är min pojkvän, med han kan jag vara med mig själv, må som jag gör, prata om det, få en kram. Kan verkligen få vara den jag vill och må som jag vill. Han ställer inga krav eller något, eller ju, ett krav det är att skaffa hjälp, att jag ska få hjälp och börja må bra!
Det ska jag börja ta tag i, ska förhoppningen träffa en i vecka och få hjälp, att få prata, att få tips och råd. Men vi får se med det, måste få ett svar om det först bara.

Idag var jag riktigt stolt över min pojkvän Alex! Han gjorde en modig sak som jag vet han tycker är jobbig och att han inte vill berätta det!
För några månader sen så fick han reda på att han har adhd och han håller på att tar medicin och hittar en balans. Hans medicin har SJUUUUKKKTTT många biverkningar och vissa har Alex fått, han har varit känsligare, har haft ett häftigt humör och skiftar humör jätte snabbt.
Han och jag har inte haft det så lätt, men vi kämpar oss igenom det och försöker lära oss och tänka oss lite för. Vi börjar för någon vecka att hitta en balans, hitta ett sätt som vi ska vara mot varandra och vad vi ska tänka på. Det är skönt att vi börjar lära oss och veta mer. Jag har inte haft någon med funktionsnedsättning, så allt så nytt för mig. Och jag försöker lära mig och göra så gott jag kan för att underlätta Alex och finna där och hjälpa han! <3 men är glad att nu är det bra och lätt för oss och att vi vet hur vi ska vara mot varandra. Är jätte glad för det! Men vet att vu har lite att lära oss <3
Men tillbaka det jag ska säga, varför jag var stolt över han! Han verkligen avskyr prata in för klassen och berätta något personligt, men idag gjorde han det! Idag berättade han att han hade adhd inför hela klassen och berätta de om medicinen och om sina biverkningar! Han gjorde det jätte bra och berättade det så alla skulle förstå! Han var så duktigt och modig, det är därför jag är stolt över han! <3
Älskar dig Alex! Jag försöker bli bättre och förstå mer! Jag blir bättre och bättre ju längre tiden går! <3

Man inser bra när man är glömd och bort. När dom man brukar vara med och prata med, bara försvinner snabbt och frågar inte om man vill hänga med. Att dom struntar i en.
Har inte varit den bästa heller, har dragit mig undan och tagit ett steg tillbaka. Men tydligen så är man bort ändå och inte finns i deras huvud längre. Fattar inte hur det kan hända, att man försvinner snabbt från en. Att man kan glida ifrån alla så snabbt, att alla bara sticker och struntar i en.
Men det är som det är och bara gå vidare från de!

Varför har vi fördomar?
Varför stämplar vi folk innan vi känner dom?
Varför gör vi så?

I fredags vad jag med Alex och Rebecca, på natten började vi prata om vad våra första intryck va på varandra. Kan säga det var inte roliga fördomar, vi ville inte lära känna varandra, tyckte så elaka saker om varandra och att vi inte vill lägga ett energi på varandra, och värsta av allt att vi vill att dom andra skulle försvinan för dom var så jobbig.
Vi hade så konstiga fördomar om varandra, så konstiga att vi ny fattar inte varför vi tyckte så. Och att varför vi stämpla varandra efter vi hade sätt varandra i 30 minuter kanske..? Det är så sjukt att man gör det, att vi har den instinkten att stämpla folk innan vi känner dom...
Jag mår dåligt och känner mig taskig när jag stämplar folk och sätter fördomar på folk, innan jag känner dom, innan jag ha pratat med dom och innan jag veta vad dom har ditt igenom.

Alla har fördomar, även om man inte vill erkänna det så har man det, man säger och tänker vad man tycker och tänker om personer, innan man har pratat med den.
Den som ser dryg, bitch och elak kan egentligen vara helt rar och go som helst och vill bara allas bästa, medan den som ser snäll, rolig och rar ut kan vara elak, självisk och dryg. Man kan inte tänka bara på utsidan, man måste veta in sidan. Men tyvärr så gör vi inte det, utan vi tar bara på utsidan och se efter det.
Det är så synd, man lär inte känna nya människor för vi stämplar folk. Medan vi kan bli vänner som verkar vara "snälla" och får problem med vännen.

Jag tycker att man ska minska med fördomar, att man inte stämplar, att man ger alla en chans att vissa vem man är. Jag ska försöka minska mina fördomar, lära känna personen först sen säga vad man tycker och tänker. Bada så länge man ger alla fn chans!!!

Jag har inte koll längre
Jag har tappat bort mig
Vilken väg ska jag ta?
Vilken väg är rätt?
Jag har seriös ingen koll längre, vet inte vad jag vill längre eller hur jag mår.
Tar bara en dag i taget, ta det som kommer, har inga förväntningar, inga drömmar. Bara att jag ska klara av varje dag nu, klara det som händer, klara av att vara social med alla!
Tar ett steg i taget, bara kolla runt, bara gå min väg, gå framåt och strunta i allt. Spela glad, ha ett glatt smile varje dag, låsas som allt är okej.